Elton John & Taron Egerton Im Gonna Love Me Again
| Elton John | |
 Elton John 2011. | |
| Födelsenamn | Reginald Kenneth Dwight |
|---|---|
| Född | 25 mars 1947 Pinner, Middlesex (numera i London Civic of Harrow), Storbritannien |
| Genrer | Stone, pop |
| Instrument | Sång, piano |
| År som aktiv | 1964 - |
| Skivbolag | DJM, Uni, MCA, Geffen, Isle, Universal, A&M, Interscope, Mercury, Universal Music Group |
| Artistsamarbeten | Bernie Taupin, Tim Rice, John Lennon, Yoko Ono, Kiki Dee, Baton Joel, George Michael, Eminem, Gladys Knight, Joe Cocker, Stevie Wonder, Dionne Warwick, The Hollies, Neil Sedaka, Guns North' Roses, Ozzy Osbourne, Queen |
| Webbplats | Officiell webbplats |
| Oscar Bästa sång | |
Elton John under ett framträdande 1975.
Scenhatt och mask använt av Elton John på 1970-talet, i den permanenta samlingen av The Childrens Museum of Indianapolis.
Sir Elton Hercules John CH CBE, ursprungligen Reginald Kenneth Dwight, född 25 mars 1947 i Pinner, Middlesex (numera en del av Harrow i nordvästra London), är en brittisk popsångare, pianist, kompositör och låtskrivare. Hans album har sålts i 250 miljoner exemplar världen över, liksom drygt 100 miljoner singlar, vilket gör honom till en av de mest framgångsrika artisterna genom alla tider. Elton John invaldes i Rock and Gyre Hall of Fame år 1994. [1]
Biografi [redigera | redigera wikitext]
Uppväxt och tidig karriär [redigera | redigera wikitext]
Elton John föddes som Reginald Kenneth Dwight i Pinner i nordvästra London och började spela piano 1952, då hans mormor satte honom vid ett piano för första gången. Han avancerade snabbt och fick 1958 ett stipendium till Royal Academy of Music, där han studerade musik fram till 1964, då karriären tog över intresset. Han började sin professionella bana som barspelare på Northwood Hills hotell och fick ett pund plus dricks per kväll. Från mitten till slutet av 1960-talet medverkade han i gruppen Bluesology.
Vändpunkten 1967, mötet med Taupin, och namnbytet [redigera | redigera wikitext]
1967, på en audition i London för låtskrivare, mötte han Bernard Taupin för första gången, och kompositören "Reg" fick en bunt texter som poeten och textförfattaren "Bernie" skrivit, för att försöka sätta musik till. Sammanfösningen visade sig vara lyckad. Det nya låtskrivarteamet flyttade in hos Elton Johns mor och inledde sitt än idag fortgående samarbete. 1968 skaffade Elton John, då dittills känd som Reginald Dwight, sitt artistnamn, sammansatt av två av Bluesology-medlemmarnas namn (Elton Dean och Long John Baldry), och 1972 gjorde han sitt artistnamn även till personnamn. [2]
Skivdebuten nether det nya namnet kom 1969, med Empty Heaven. 1970 fick Elton John sin första internationella hit med Your Vocal från sitt andra album, Elton John. Texten till denna sång, liksom till de flesta av Johns kommande under de närmaste åren, var skriven av Bernie Taupin. Hans första konsert i USA följde i augusti 1970 på Troubadour i Los Angeles. 1972 följde hans första album som nådde förstaplatsen i USA, Honky Château. Hans album Don't Shoot Me I'm Only the Piano Thespian som kom ut 1973 nådde förstaplatsen i bland annat Storbritannien, The states och Australien.
Under 1970-talet blev Elton John en av världens mest framgångsrika artister med hits som Rocket Man (1972), Crocodile Stone (1973), Farewell Xanthous Brick Road (1973), Someone Saved My Life Tonight (1975) och Don't Go Breaking My Heart (1976), en duett med Kiki Dee. Många album under denna tid, och även under 1980-talet, producerades av den brittiske producentlegenden Gus Dudgeon.
1975 fick Elton en stjärna på Walk of Fame i Hollywood. Han grundade det egna skivmärket The Rocket Record Company där bland andra Neil Sedaka och Kiki Dee återfanns. Elton John skrev ett lukrativt skivkontrakt med MCA 1974. 1975 spelade Elton John karaktären "Local Lad" i filmatiseringen av The Whos rockopera Tommy där han framträdde med låten "Pinball Wizard".
Han körade och spelade piano på John Lennons "Whatsoever Gets You lot Through The Dark". På en Elton John-konsert i Madison Square Garden i New York 28 nov 1974 gästade John Lennon där de framförde låten efter att den blivit listetta. Det blev John Lennons sista liveframträdande.
Pausen från Taupin och 1980-talet [redigera | redigera wikitext]
Efter albumet Blue Moves (1976) tog Elton John och vapendragaren Bernie Taupin en ömsesidig paus och sökte sig till nya samarbetspartners, John bland annat till textförfattaren Gary Osborne, men samarbetet pågick emellertid hela tiden. Inför albumet Too Low for Naught (1983) var det Taupin som återigen skrev samtliga texter.
Bland hans största hits på 1980-talet var I Approximate That's Why They Telephone call Information technology the Dejection (1983), I'm Still Standing (1983), Sorry Songs (1984), Nikita (1985), och Cede (1989). Den sistnämnda blev hans första sololistetta i hemlandet Storbritannien (Don't Become Breaking My Center från 1976 blev en listetta i Storbritannien, men den låten sjöng han som en duett med Kiki Dee).
1976 blev han ordförande för fotbollsklubben Watford FC som han varit supporter av sedan barndomen. De följande åren investerade Elton John stora summor och klubben gick upp tre divisioner och nådde förstadivisionen. Toppen för framgångsåren nåddes med andraplatsen bakom Liverpool i ligan 1983 och finalen i FA-cupen 1984. Elton John sålde klubben 1987.
1990-talet och filmmusiken [redigera | redigera wikitext]
1995 erhöll Elton John Polarpriset, instiftat av Stikkan Anderson. Den första januari 1998 adlades han av drottning Elizabeth Two, och tituleras därmed sir Elton.
Candle in the Current of air, en hyllning till Marilyn Monroe som ursprungligen spelades in 1973, skrevs 1997 om av Taupin till en ny text inför prinsessan Dianas begravning, och då med undertiteln England's Rose.
Sedan 1983 har de enda avbrotten i samarbetet med Bernie Taupin i stort sett skett i filmmusiksammanhang, då Tim Rice i de flesta autumn varit Eltons ordmakare. Några filmer som Elton John komponerat originalmusik till är:
- 1994 – Lejonkungen
- 1999 – The Muse
- 2000 – Vägen till El Dorado
- 2003 – Mona Lisas leende
- 2019 – Rocketman
- 2019 – Lejonkungen
Sångerna Circle of Life och Can You Feel the Love This evening från Disneyfilmen Lejonkungen från 1994 är några av Elton Johns mest kända filmmelodier. På Oscarsgalan 1995 utsågs Tin can You Feel the Love Tonight till bästa sång. I sitt tal tackade han sin då nyligen avlidna mormor, som var den som såg till att han började spela piano 1951. Elton John återvände sen för att omarbeta sångerna och för att skriva en ny sång, Never Too Late, i 2022 års nyinspelning av Lejonkungen innan sin planerade pensionering.
Spelfilmen Rocketman (2019) handlar om Elton Johns liv med en stor mängd av hans musik utgörande likt en musikal genom filmen. John var en av filmens exekutiva producenter och hans make David Replenish var en av filmens producenter. John och Bernie Taupin skrev även en originallåt till filmen, (I'm Gonna) Love Me Once again, som framförs av både John och Taron Egerton, som spelar John i filmen, nether filmens eftertexter. För (I'grand Gonna) Beloved Me Once again fick John ytterligare en Oscar för bästa sång tillsammans med Taupin.
Privatliv [redigera | redigera wikitext]
1976 kom han ut som bisexuell. 1984–1988 var han souvenir med Renate Blauel. Efter detta har han sedan 1993 levt i ett förhållande med sin partner David Furnish, som han ingick äktenskap med den 21 dec 2005. Han har själv öppet berättat om sitt kokainmissbruk, som blev verkligt allvarligt på 1980-talet. 1991 behandlades han på en drogklinik i Chicago och han är i dag rehabiliterad. 2010 fick han tillsammans med David Replenish en son vid namn Zachary Jackson Levon. I januari 2013 föddes deras andra son Elijah Joseph Daniel. [iii] Båda gångerna använde de sig av samma surrogatmamma.
Välgörenhet [redigera | redigera wikitext]
Elton John har ställt upp på flera stödgalor och ofta har det handlat om att stödja AIDS-forskningen på olika sätt. Exempelvis spelade han tillsammans med Dionne Warwick, Gladys Knight och Stevie Wonder in låten That'southward What Friends Are For 1985, pengarna från denna gick till American Foundation for AIDS Research.
Den 13 juli 1985 deltog han i Bob Geldofs Live Assist-galan, där han framförde sin låt Bennie and the Jets. Han deltog även i Live eight-galan 2005. Han har numera sin egen addicted till förmån för AIDS-forskning, The Elton John Aids Foundation. [4]
Textförfattare som Elton John har samarbetat med (urval) [redigera | redigera wikitext]
- Chris Difford
- Gary Osborne
- Tim Rice
- Tom Robinson
- Bernie Taupin
- Judie Tzuke
Andra kompositörer som Elton John har samarbetat med (urval) [redigera | redigera wikitext]
- Paul Buckmaster
- Alan Carvell
- Davey Johnstone
- Patrick Leonard
- Phineas Mchize
- James Newton Howard
- Caleb Quaye
- Tim Renwick
- Olle Romo
- Hans Zimmer
- Eminem
- 2pac
- Jerry Cantrell
- John Lennon
- Leon Russell (2010, albumet The Union)
- Ringo Starr
- Lady Gaga
- Queens of the Stone Age
- Ruby-red Hot Chili Peppers
Diskografi [redigera | redigera wikitext]
Studioalbum [redigera | redigera wikitext]
- 1969 – Empty Sky
- 1970 – Elton John
- 1970 – Tumbleweed Connection
- 1971 – Madman Across the Water
- 1972 – Honky Château
- 1973 – Don't Shoot Me I'm Only the Piano Player
- 1973 – Goodbye Xanthous Brick Road
- 1974 – Caribou
- 1975 – Helm Fantastic and the Brownish Dirt Cowboy
- 1975 – Rock of the Westies
- 1976 – Blue Moves
- 1978 – A Single Man
- 1979 – Victim of Dear
- 1980 – 21 at 33
- 1981 – The Fox
- 1982 – Jump Up!
- 1983 – As well Low for Cypher
- 1984 – Breaking Hearts
- 1985 – Ice on Burn down
- 1986 – Leather Jackets
- 1988 – Reg Strikes Back
- 1989 – Sleeping with the Past
- 1992 – The One
- 1993 – Duets
- 1995 – Made in England
- 1997 – The Big Picture
- 2001 – Songs From the West Coast
- 2004 – Peachtree Road
- 2006 – The Helm & the Kid
- 2010 – The Spousal relationship (tillsammans med Leon Russell)
- 2012 – Good Forenoon to the Dark (tillsammans med Pnau)
- 2013 – The Diving Board
- 2016 – Wonderful Crazy Nighttime
- 2021 – The Lockdown Sessions
EP [redigera | redigera wikitext]
- 1979 – The Thom Bell Sessions
- 1989 – The Consummate Thom Bell Sessions
Livealbum [redigera | redigera wikitext]
- 1971 – 17-11-70
- 1976 – Here and At that place
- 1987 – Alive in Commonwealth of australia with the Melbourne Symphony Orchestra
- 2000 – I Night Only
Samlingsalbum [redigera | redigera wikitext]
- 1974 – Greatest Hits
- 1977 – Elton John'due south Greatest Hits Book II
- 1990 – The Very All-time of Elton John
- 1992 – Rare Masters
- 1994 – Chartbusters Become Pop (Inspelad 1969-70)
- 1995 – Love Songs
- 2002 – Greatest Hits 1970-2002
- 2007 – Rocket Homo: The Definitive Hits
Soundtrackalbum [redigera | redigera wikitext]
- 1971 – Friends
- 1994 – The King of beasts Male monarch
- 1999 – The Muse
- 1999 – Elton John and Tim Rice's Aida
- 2000 – The Road to Eldorado
- 2005 – Baton Elliot
- 2005 – Lestat
- 2011 – Gnomeo & Juliet
Referenser [redigera | redigera wikitext]
- ^ Rock and Coil Hall of Fame – Elton John
- ^ Namnbytescertifikat. Läst three mars 2013.
- ^ "Elton John pappa igen"
- ^ "Charity Navigator — EJAF". https://www.charitynavigator.org/alphabetize.cfm?bay=search.summary&orgid=9850 . Läst 13 juli 2017.
Externa länkar [redigera | redigera wikitext]
-
Wikimedia Commons har media som rör Elton John. - Elton Johns officiella webbplats
- Allmusic - Elton John
- Elton Johns biografi
- Elton Johns diskografi inkl. texter
| Elton John | |
|---|---|
| Dee Murray · Davey Johnstone · Nigel Olsson | |
| Studioalbum | Empty Sky · Elton John · Tumbleweed Connection · Madman Across the Water · Honky Château · Don't Shoot Me I'm Only the Piano Player · Adieu Yellow Brick Road · Caribou · Helm Fantastic and the Dark-brown Dirt Cowboy · Rock of the Westies · Blue Moves · A Single Human · Victim of Love · 21 at 33 · The Fox · Jump Up! · Likewise Depression for Zero · Breaking Hearts · Water ice on Fire · Leather Jackets · Reg Strikes Back · Sleeping with the Past · The I · Duets · Made in England · The Big Picture · Songs from the West Coast · Peachtree Road · The Captain and the Kid · The Union · Wonderful Crazy Dark |
| Samlingsalbum | Greatest Hits · Greatest Hits Book 2 · The Thom Bell Sessions · Lady Samantha · Greatest Hits Volume 3 · To Be Continued · The Very All-time of Elton John · Rare Masters · Greatest Hits 1976-1986 · Love Songs · Greatest Hits 1970-2002 · Rocket Homo: The Definitive Hits |
| Livealbum | 17-xi-70 · Here and There · Alive in Australia with the Melbourne Symphony Orchestra · One Night Only · Alive at Madison Square Garden |
| Soundtrack | Friends · The Lion King · The Muse · Elton John and Tim Rice'southward Aida · The Road to El Dorado |
| Relaterade artiklar | Diskografi · Bernie Taupin · Gus Dudgeon · Paul Buckmaster · Dick James · Kiki Dee |
| Mottagare av Polarpriset | |
|---|---|
| 1992–1999 |
|
| 2000–2009 |
|
| 2010–2019 |
|
| 2020–nutid |
|
| Auktoritetsdata | • WorldCat • VIAF: 84034533 • LCCN: n80017866 • ISNI: 0000 0001 0920 1181 • GND: 11880054X • LibrisXL: 42gjkhxn0g46dp2 Katalogiserade verk. Andra katalogiserade bidrag. • SUDOC: 027429350 • BNF: cb13608247r (data) • BIBSYS: 98006514 • MusicBrainz: b83bc61f-8451-4a5d-8b8e-7e9ed295e822 • NLA: 36337021 • NDL: 00514115 • NKC: jn20000700824 • BNE: XX1151760 • CiNii: DA08681149 |
|---|
Source: https://sv.wikipedia.org/wiki/Elton_John
0 Response to "Elton John & Taron Egerton Im Gonna Love Me Again"
Post a Comment